Pelagiskt fiske

Pelagisk fisk är fiskarter som rör sig i stim i det fria vattnet (inte i närheten av botten), exempelvis sill, skarpsill och makrill, men även mindre kända arter som tobis, taggmakrill och blåvitling.

Svenskt pelagiskt fiske 2019

  • ca 90 % av hela den svenska volymen som är 180 000 ton per år.
  • ca 2/3 av det totala landningsvärdet som är 1 100 miljoner kr
  • ca 450 heltidsanställda vilket motsvarar ca 2/3 av det totala antalet sysselsatta inom svenskt fiske

Sverige har ett omfattande fiske efter olika pelagiska arter så som sill, skarpsill och makrill. Ungefär 90 procent av den totalt landade volymen från svenskt fiske utgörs av pelagisk fisk. Det kanske därför inte är så förvånande att det pelagiska fisket svarar för ungefär två tredjedelar av intäkterna från svenskt fiske och lika stor andel av sysselsättningen

Var, när och hur sker fisket?

Var?

Det pelagiska fisket bedrivs i Bottenhavet, Bottenviken och Östersjön, Kattegatt, Skagerrak, Nordsjön, Norska havet samt Atlanten norr och väster om Skottland. Vissa år finns det även möjlighet att fiska strax utanför den Grönländska kusten.

Majoriteten av våra fisken är MSC-certifierade, och vi arbetar vidare med certifiering även av övriga fisken<

När?

Fisket pågår i stort sett året runt, men efter olika arter och i olika områden under olika perioder på året. Detta beror på fiskarternas respektive biologi och vandringsmönster, när de ansamlas och därmed blir enklare att fånga, när de är av bäst kvalitet vad gäller t.ex. fetthalt i köttet samt delvis också traditionella orsaker. Vanligen har de flesta fartyg lite uppehåll under sommaren och runt jul. I figuren markeras ett vanligt förekommande fiske med mörkblått för de större fartygen och grönt för de mer småskaliga. Fiske i mindre omfattning markeras som streckade rutor samt inget fiske med vitt. Under juli månad har många fartyg och även beredningsindustrin sommarsemester, vilket markeras med grå streck. Vissa fisken (sill i norska havet, blåvitling och lodda) bedrivs endast vissa år, dessa är ljusblårutiga i figuren

Hur?

Pelagiskt fiske bedrivs huvudsakligen med pelagisk trål (en nätstrut som dras bakom båten) och med ringnot (ett nät som läggs ut runt det område där man tror att det finns fisk och dras sedan åt undertill och halas in mot båten, denna kallas även snörpvad). Vid trålning är det vanligast att trålen dras av ett fartyg, men den kan också f-dras gemensamt av två fartyg och kallas då för partrål. Fiske efter makrill kan även ske med krok/dörj, och mer småskaligt sill/strömmingsfiske använder garn eller skötar. Redskapen har inte bottenkontakt

Vad händer med fisken?

De fiskarter som våra medlemmar huvudsakligen fiskar är makrill, sill/strömming, skarpsill och tobis. Sill, skarpsill och makrill är goda och nyttiga matfiskar med mycket tradition. Däremot har vi i Sverige inte tradition att äta varken skarpsill eller tobis. Knappt hälften av den fisk som fångas i det pelagiska fisket går till konsumtion, medan återstoden används till fiskmjöl och fiskolja som ingår i djurfoder för bland annat odlad lax.


Användningsområdet för vår fångst styrs av efterfrågan och många svenska konsumenter äter idag hellre odlad lax än sill. Det har i sin tur medfört en hög efterfrågan på pelagisk fisk som foderråvara till bland annat fiskodling. Den förhållandevis låga konsumtionen av sill förklaras också av historiska problem med höga dioxinhalter i fet fisk från Östersjön och Livsmedelsverkets rekommendationer som dämpat efterfrågan på sill. Dessa nivåer är nu glädjande nog under EU:s gränsvärden, men konsumenterna är fortsatt försiktiga med att köpa Östersjöfisk på grund av den tidigare begränsningen. Vid tillverkningen av fiskmjöl/fiskolja till bland annat foder kan däremot dioxinet renas bort så att produkterna fodret blir ofarligt.


Om efterfrågan på våra fiskarter för konsumtion var högre skulle en större andel kunna säljas till konsumtion. Vi hoppas att utvecklingen går åt detta håll. Det finns inga svenska fabriker för framställning av fiskmjöl och fiskolja. Den fisk som ska beredas för detta ändamål lossas därför oftast i Danmark, alternativt körs från svenska landningshamnar till de danska fabrikerna.